S:t Olofsskolan och potentialen med återbruk
Återbruksprojektet S:t Olofsskolan gör inredningsarkitekten Martin Kihlberg ambivalent. Hur beskriver man värdet av något som inte riktigt syns, eller inte alls ser ut som de inredningsprojekt vi är vana vid?
”Det bor en inre konflikt i mig. Värderingsmässigt är jag inte helt i linje med återbruksprojekt, om jag ska vara helt ärlig. Det är svårt att prata om. Att beskriva,” säger inredningsarkitekten Martin Kihlberg som just genomfört ÅWL:s största återbruksprojekt. Någonsin.
Vi besöker den Q-märkta skolbyggnaden S:t Olof i Norrköping, byggd 1908 och ritad av Carl Bergsten. Historiens vingslag fläktar i håret när den tunga dörren stängs bakom oss och vi står inför den mäktiga stentrappan som leder upp till första våningen.
”När man kommer hit för första gången tror jag inte man tänker så mycket alls, egentligen” säger Martin, ”de nya möblerna följer huset och de gamla möblerna är tillbaka. Det är en välfungerande skolmiljö.”
Han är ödmjuk. Kanske överdrivet mycket? Skolan har tack vare en omtänksam och extremt ambitiös återbruksprocess återfått sin forna glans och är nu rustad för framtiden. Men om det är svårt att beskriva projektets storhet i ord så talar siffrorna sitt tydliga språk:
5 våningsplan, cirka 6 760 kvadratmeter, 27 klassrum, 20 arbetsrum, 13 mötesrum, 10 korridorer samt kafé, elev- och lärarrum. Över 600 återbrukade elevbord och -stolar, fler än 70 återbrukade arbetsbord och arbetsstolar till lärararbetsrummen. Återbrukade möbler med ursprung från 3 andra befintliga skolor. Och därtill även en del varsamt utvalda nya möbler.
Det finns enorm potential med återbruk och vi har bara sett början, menar Martin. Sverige har en unik möbelhistoria och det finns oerhörda mängder möbler framför allt i statlig ägo, men vi behöver nya system för att åter sätta dem i bruk. Vi behöver också se vårt arv och befintliga innehav som värde.
”Vi är i början på en resa som kommer definieras av återbruk och vi har mycket att lära, men huvudaspekten förblir den samma: att skapa rum som låter människor mötas på värdefulla sätt. Vi kan bara inte göra det med blänkande receptionsdiskar och snabba inredningskoncept längre,” säger Martin.
Emilia Landerholm Martinovic, enhetschef på administrativ service på Komvux i Norrköpings kommun håller med: ”Vi har återbrukat otroligt mycket i det här projektet, även mellan våra befintliga skolor, och det har blivit hur bra som helst. Drömmen vore att ha ett ställe där kommunens överblivna möbler fanns så att man i första hand kunde åka dit och plocka.”
Potentialen och storheten med återbruk generellt och S:t Olof specifikt finns precis framför våra ögon. Vi måste bara lära oss att läsa miljöer med nya glasögon där vi inte längre kan jaga visuella effekter för att avgöra om det är intressant. Eller?
”Vi har inte ens sett början av återbruksprojektens kraft. Vi kommer aldrig sluta skapa, våra verktyg och förutsättningar förändras längs vägen bara. Det intressanta blir när vi kan frilägga traditioner som kanske har etsat sig fast lite väl mycket och i stället kan föreslå nya traditioner, nya former. Så nej, vi ska inte sluta skapa. Vi ska snarare skapa mer, med skaparglädje utifrån det vi redan har.”
