ÅWL Nyheter

I veckan rundades Business Arena Stockholm av för i år. Ett av många samtal handlade om trygghet i stadsplanering, med följdfrågan hur gör vi rätt? Emilia Hallin modererade denna diskussion mellan intressenter med olika ekonomiska intressen där social hållbarhet stod högt på agendan. Men människorna som bor i de områdena vi pratade om hade inte en röst, skriver hon i en reflektion efter samtalet.

Jag modererade ett samtal om trygghet i stadsplanering på Business Arena. Ni kan se det i sin helhet här. Vi hade givande diskussioner på många sätt runt bordet, men några tankar har kommit till mig i efterhand.

Även om människors upplevelse av trygghet stod i centrum för våra diskussioner och ambitionen kring social hållbarhet var hög bland oss som deltog i samtalet, var medborgarens perspektiv inte representerat. Vi är visserligen alla medborgare, men vi som satt runt detta bord, eller har för vana att delta i samtal om trygghet i relation till stadsutveckling är uppenbarligen inte de medborgare som känner sig otrygga i sina bostadsområden, eller villakvarter. Det är inte svårt att dra paralleller från detta runda bord till när vi planerar i stort.

Vi arkitekter är experter på utredningar, dialogarbete och gedigna planeringsdokument när något ska byggas nytt eller byggas om. V i ser det som en självklar del av processen att involvera medborgare och lokalinvånare med platsspecifika kunskaper och insikter i eventuell problematik. Våra gestaltningsförslag är svar på reella utmaningar. Men mer än så vet vi sällan. Om det blir bra eller rätt är oftast bara spekulationer, för uppföljning eller utvärdering blir sällan av.

Detta är ett samtal jag vill föra. Gärna i rummet där pengarna fördelas och där beslut tas.

Vad som är rätt när det kommer till trygg stadsplanering varierar förstås över tid och beror på plats, sammanhang och förutsättningar. Så länge vi inte tar medborgarperspektivet på allvar, lyssnar in före, under och – framförallt – efter, har vi inte en chans att lära oss vilka av våra lösningar som är bärande.

Så frågan är inte hur vi gör rätt. Den är inte heller om medborgarperspektivet har en plats på Business Arena eller något annat kommersiellt sammanhang. Frågan är: Hur länge ska vi priviligierade, välutbildade och välbetalda människor prata om att bygga rätt baserat på våra idéer och tankar om andra människors liv, viljor och behov utan att varken bjuda in eller följa upp?