ÅWL Nyheter

Vare sig vi vill det eller inte, automatiseras och digitaliseras vår omvärld. Ibland i små myrsteg, som när bilar långsamt blir mer och mer självstyrande. Ibland i stora jättekliv, som när hela världen nästan över en natt började använda videomöten.

När det gäller stadsbyggnad och arkitektur har man länge pratat om parametrisk design – alltså att mata in ett antal parametrar och få ut förslag på hur ett hus, ett område eller en stad skulle kunna se ut när parametrarna är uppfyllda. Frågan är bara vilka konsekvenser det får. Gör det arkitekten obsolet? Om inte, hur förändras hens arbetsroll? Och vilka konsekvenser får det för slutprodukten – husen, områdena, städerna?

Sedan årsskiftet har ÅWL ett samarbete med ett av de ledande företagen inom parametrisk design, Spacemaker.

– Vi ligger rätt långt fram när det gäller att programmera parametrisk design, internt här på bolaget. Och vi känner att Spacemaker är de som utvecklas fortast i det här, säger Fredrik Drotte, affärsområdesansvarig för stadsutveckling på ÅWL Arkitekter.

Han fortsätter:

– Jag tror att hela branschen kommer att behöva ställa om. Och det kommer att ske ganska snart. Kommer folk att bli arbetslösa? Det vet jag inte, men arkitektens roll kommer att förändras – det är det enda man kan säga med säkerhet.

Nej, exakt hur arkitektens roll förändras i framtidens byggprojekt är svårt att säga. Men att bygga hus och städer kommer vi fortsätta med. Och alla hus måste ritas och konstrueras på något sätt.

– En arkitekt är ju utbildad för att vara rådgivare, frågeställare och processledare. Vad vi kan är helt enkelt att omforma en stor problemmassa till fysisk miljö. Det är en grundläggande funktion som kommer att vara efterfrågad inom överskådlig framtid. Det finns ingen annan som tar den rollen.

Men hur påverkar då parametrisk design staden och byggnaderna? Daniel Koch är docent i arkitektur och forskare i stadsbyggnad på KTH. Han ser både faror och möjligheter med den parametriska designen.

– I grund och botten handlar ju allt om vilka parametrar man använder sig av. Och en sak kan man slå fast: alla som hävdar att de tar in alla parametrar har fel.

Finns det risk för en viss fartblindhet?
– Ja, det finns det. Och det finns en risk för att man förväxlar mycket data med rätt data. Dessutom finns det ett inneboende problem i större, mer komplexa modeller – just därför att de är så stora och komplexa tror man att man fått med alla parametrar.

Och vilka positiva sidor kan du se?
– Det går att upptäcka saker om man använder tekniken på ett skickligt och intelligent sätt. Framför allt kan man utmana sådant som annars ofta kommer som recept- och modellösningar. Man kan fastna i idéer om hur saker ska vara.

Utmanar tänkandet

Daniel Koch menar att parametrisk design kanske har sin största potential som ett slags bollplank – genom att testa mindre antal olika parametrar och få fram förslag som man inte tänkt på.

– Om man säger att ’nu ska vi se vad som händer om vi bestämmer att de här faktorerna ska spela mycket större roll än annars’. Vad leder det till? Då utmanas tänkandet. Om verktygen används för att generera tusentals alternativ blir risken stor att de intressanta alternativen drunknar i de mer konventionella, säger Daniel Koch.

Fredrik Drotte på ÅWL ser en ytterligare fördel med den parametriska designens arbetsmetod: som ett slags katalysator för den kreativa processen.

– Vid en viss tidpunkt i ett möte är det ofta någon som säger att ’nu måste jag hem och räkna på det här så får vi ses igen om tre veckor’. Då tappar man momentum i den kreativa processen. Med verktyg som Spacemaker kan man fortsätta att jobba i rummet.