Vem ska bygga våra trygghetsboenden?

Intresset finns, men ingen vågar ta steget. Men tillsammans med konsulten Ibjer Consulting har ÅWL arkitekter tittat på hur man kan få ihop kalkylen och en rimlig hyra.
Receptet är enkelt: industriellt byggande. I trä.

Sedan två år tillbaka finns det en lag om så kallat biståndsbedömt trygghetsboende.
Alltså: äldre med vårdbehov ska kunna få bo i kommunalt subventionerade lägenheter som har tillgång till gemensamhetslokaler och viss personal. Tanken är att det ska vara ett slags mellanläge mellan hemtjänst och äldreboende – och ett sätt att bryta ofrivillig isolering.

Gott så. Några kommuner har redan infört detta. Fler står på tur, men de politiska processerna tar sin tid.

– Därför försöker många kommuner att få privata fastighetsägare att bygga trygghetsboenden utan biståndsbedömning. Det är det vi tittar på nu: hur får vi ihop det caset? Kommunerna efterfrågar det, men då måste det vara lönsamt om de inte subventionerar det på något sätt, säger Daniel Ibjer, konsult inom samhällsbyggnad med särskilt fokus på omsorgsfastigheter.

I samarbete med ÅWL Arkitekter försöker han få till stånd det han kallar för ”ett skarpt forum” med kommuner, fastighetsägare och fastighetsutvecklare.

– En nyckel för att få till fler trygghetsbostäder är att bygga effektivt genom att planera för och använda industriella byggnadsmetoder. Samtidigt är det givetvis viktigt att få till en fin planlösning och ett bra boende så att det blir attraktivt för de äldre att flytta dit. Här kompletterar jag och ÅWL varandra – de med sin känsla för god arkitektur och jag med min kunskap om hur man gör det attraktivt för fastighetsägarna och fastighetsutvecklarna. Målet är ju att kunna räkna ihop affären, säger Daniel Ibjer.

När Daniel Ibjer och ÅWL är ute och träffar kommuner och andra intressenter, märker de att intresset är stort, berättar Louise Lindquist Sassene som är affärsområdesansvarig för samhällsfastigheter på ÅWL.

– Alla är intresserade av att hitta någon typ av alternativ boendeform för äldre. Men ingen vågar ta första steget. Det handlar om finansieringsmodellen och att det ska finnas gemensamhetsytor. Det finns en viss begreppsförvirring om vad som ska ingå och inte.

Hur då?

– Man vill ju ha så mycket uthyrbar eller försäljningsbar yta som möjligt. Och när man måste ha gemensamhetsytor uppstår ju frågan vem som ska betala för dem. Ska de boende ta den risken och betala för dem? Vem ska stå för drift och underhåll? Ska det finnas en värd där och i så fall hur många timmar per vecka? Det finns få företag som står för den typen av tjänst. Så det saknas standardlösningar att snegla på. Man har inte hittat någon universalmodell för det, säger Louise Lindquist Sassene.

Men att det finns ett intresse är helt klart. Inte minst i och med att trygghetsboenden innebär stora besparingar för en kommun: man beräknar att kostnaden per person och år är cirka en fjärdedel jämfört med ett äldreboende.

Den modell som Daniel Ibjer och ÅWL förespråkar bygger, som sagt, på industriellt byggande. Det vill säga att större delen av konstruktionen sker redan på fabriken för att sedan bara monteras på bygget – allt för att minimera kostnader och tidsåtgång. Ett attraktivt trygghetsboende kan inte ha för höga hyror. Men den modellen bygger på att man kommer upp i en kritisk massa, samt att det finns lämplig mark.

– Industriellt byggande bygger ju en viss volym och att du bygger på en plats som lämpar sig för det ändamålet. Det är först då man ser att det lönar sig. Så det räcker inte med att en kommun är intresserad, det måste finnas lämplig mark och en volym som lönar sig för byggaren, säger Louise Lindquist Sassene.

Men det finns en annan komponent i modellen: trä.

– Trä ger ju per automatik en rad miljöfördelar. Man halverar koldioxidavtrycket jämfört med att använda betong. Arbeten i fabriksmiljö medför en ökad kontroll över processer som ger stora fördelar i såväl tids-, kostnads- och kvalitetsplanering. Dessutom är spillet i fabriken minimalt, inköpen är effektivare och transporterna kan du planera på ett helt annat sätt. Hela processen är bättre, säger Daniel Ibjer.